carrosoderlund

Ja från en ganska trevlig helg med melodifestivalen hos annefrid (mycket trevligt), utgång och en del dans.. De va rätt kul ändå trots en vecka med uppvaknanden från barndomen, vilket va skit hemsk och jobbbigt..
Idag så  tog jag på tvn och kollade en sväng och där va de efter tio med malou vilket jag brukar tycka är givande.
Så idag va Caroline Af Ugglas där och pratade om hennes deppressioner och hur de påverkat henne, jag blev alldeles tagen av denna underbart vackra kvinna som ger så mycket av sin energi, för inte tala om hennes musik- ska säga att jag tidigare inte tyckt om hennes musik. Men hennes inlevelse är så djup och man ser in i hennes ögon hur hon talar om en historia liksom och menar de hon sjunger,  efter intervjun så låg jag och grät i soffan och tänkte att jag ska fan också komma u mitt skit, men jag är så uppe i min terapi så jag kommer när jag är klar att kunna sitta och vara stolt att jag klarade de..
Jag har ju så sjukt mycket jag vill göra och åstakomma i mitt liv så de är bara sätta igång, först och främst ska jag hitta ett bra ställe jag kan bo och komma loss ur en ja vad ska jag säga, - fängelse känns de som lite om jag tänker djupare på mitt liv..
Jag ska i samband med mina vänner och duktiga yrkesmänniskor inom detta komma fram till något bra till mig, vill helst inte vara kvar i ljusdal för de ger mig absolut ingenting men kan inte flytta så långt dåjag har min behandling i hudik.

Jag ska få in rutiner och glada inslag i min vardag utan krav för de ställer jag ändå, vill kunna måla, sjunga och dansa.
De är ju ändå en del av mig och fast jag inte gör något av de egentligen sådär jätte mycket nu så är de inget jag ka va utan..
Jag vill kunna gå ut och känna naturen och frisk luft som ger mig ny energi..
Vart är de stället? 

Jag vill träffa människor som på nått sätt vart i liknande situation och visar mig andra vägar, ny insipiration och de är ju ändå ledsamt men man kan alltid ge varandra mycket..
Få öppna mig om de mest sårbara saker som jag går igenom, kunna vara ärlig mot mig själv, mot mina nära och kära, de flesta är nog inte redo för min sanning och de är tråkigt att så många har blundat för den.
Att de fortfarande blundar och inte vågar titta upp och möta blicken, att jag på ensam väg ska ta allt men jag har ju vart med om allt så jag är illa tvungen, när de andra är redo får de ta sitt då.. Jag har lidit för mycket nu för jag ska orka ta något mera av den eländiga världen, jag ska ta för mig och visa att de finns bra saker att vackra finns som jag letar efter..
Oj nu har jag babblat en himla massa..
Behöver få ut mig massor av saker men vågar inte skriva detaljer lr saker som hänt här..
Vill egentligen de för att folk ska få upp ögonen och sluta blunda..
Ta tag i de svåra och inte ta de genvägar som bara slutar i katastof ändå senare,, jag vet för jag har gjort de, vart där men jag har lärt mig den hårda vägen och de finns inga genvägar som gynnar en själv i slutändan, ta ett steg i taget och låt de komma till en och pressa inte fram något utan de kommer jag lovar, jag är ju 25 nu och nu är jag mottaglig för de hemska och min kropp är redo att möta de.
Jag behöver enorm trygghet och närhet av alla mina vänner och inte för sakens skull utan för min krpp ska förstå att de saker jag vart med om sen länge tillbaka och jag lever nu som en 25- åring individ nu..
Jag skulle kunna skriva flera böcker om mitt liv, de har jag tänkt göra nångång frågan är om den tiden också är inne bara ta ur de perspektiv som är nu, hur livet ter sig för mig nu..

Jag ska laga mat nu och lyssna på schlager haha
Jag vill ge alla som läser en stor kram för de behöver vi alla!
KRAM